Vem bestämmer historien och vad är det som gör en ofredande situation till konst?

Litteraturen vi läst till detta semenarium är:

Andén-Papadopous, Koni och Pantti, Meni, Amateur Images and Global News (2011)

Asplund, Johan, Hur sjuk var Hill? ur Munnens Socialitet (okänt årtal)

Edenheim, sara, Anarkismen: Mot den Historiska Manin (2011)

Jönsson, Dan, Att Organisera Friheten ur Estetisk Rensning (2012)


Hur sjuk var Hill? handlar om konstnären Carl Fredrik Hill som framställs som sjuk, men att ""Sanningen" om Hill (och hans fader) är idag undflyende. Vad man har anledning att misstänka är att den förhärskande bilden är en konstruktion som kunde ha varit väsentligt annorlunda." Hur Hill var är det i själva fallet ingen som vet, det skribenter som skrivit om Hill dock tror sig veta är just att han var sjuk.

En vis Ernst Fischer kom en dag in på Malmö Museum och kom in i ett rum där det låg högar med papper på bord. Där ställde han sig och bläddrade bland bilder och "insöp det ena skönhetsintryck efter det andra". Han som inte hade en aning om vem Hill var hade aldrig kunnat tro att han var sjuk och såg inget sjukt i bilderna.

Vi kan fråga oss efter att ha läst denna brättelse: var det Hill som var sjuk eller var det folk som ansåg att Hill var sjuk som gjorde honnom sjuk? Vem är det som gör historien och vilken historia är riktig. Vad kom förs: hönan eller ägget?


Att Organisera Friheten beskriver en konstutställning där en video utgör en del av konstutställningen. I denna video finns ett kort klipp där betraktaren kan se en man suga på ett barns hand och där barnets ansikte framträder så tydligt att det är identifierbart. Bjarne Melgaard, som gjort utställningen, hade tidigare ställt ut bilder på unga nakna pojkar. Vad är okej att visa offentligt, frågar sig Jönsson. Barnpornogafilagen ändrades så att det även var förbjudet att ens innehabarnpornografi. Plötsligen blev det strängare kring vad som sändes i TV, frågan var vad som var okej att visa och vad som inte var det. Statlig filmcensurlagen förhandsgranskade all film, men hur långt får en gå med oro och spärrar, vad som osynliggörs  och inte. Hur avgör en då vad som får lov att visas och kan det inte ha sin poäng att visa oroväckande konst eller film? Vad är det annars som ska väcka debatter och tankar i allmänhetens skyddade sfär? Än i dag finns det en censur kring vad som får visas elelr ej. Hur vet vi vad som osynligörs och hur gör vi det synligt?

Jönsson tar upp skillnaden till litteraturen. Stieg Larssons bok "Män som Hatar Kvinnor" gestaltar en detaljerad våldtäckt. Var går gränsen mellan våldtäckt i litteraturen och våldtäckt i film och bild? Enligt Jönsson kan ett konstnärligt våldsövergrepp mycket möjlig ha varit ett övergrepp i verkligheten eftersom det exempelvis i en film måste ha varit en handling som en filmat, medan i litteraturen menar han att handlingen inte behöver ha ägt rum utan är "bara" text.

Här kommer frågan - är det handlingen eller konsten som är övergreppet? Med andra ord: är det våldshadlingen eller övergreppet i själva filmen som är ett övergrepp eller är det filmatiseringen av handlingen som är övergreppet? Jönsson menar på att filmen i sig hade kunnat vara ett övergrepp eftersom barnet i Melgaards utställning är identifierbart och kan då få men i efterhand av att ha varit med i en sådan film.

Jag frågar mig; Hur bedömmer en konst i ett ofredande sammanheng och hur kan ofredandet i sig göra konsten? I vissa fall är övergreppet i konsten så påtaglig att det blir ett övergrepp svarare än ett konstverk. Men i vissa andra sammhanhang är det övergreppet som gör det till konst, att synliggöra något annars icke synbart. Att sticka något i ögonen på betraktaren. Att det obehagliga är det vesäntliga i konstverket; det som skapar debatt och som får saker och ting att ske - så som att Melgaards förgående utställning med de nakna pojkarna kan ha varit bidragande till att barnpornografilagen skärptes. jag tror att en genom gestaltandet av det obehagliga kan nå längre än vad vi gjort annars i vissa fall.

Faktum är att det under detta århundrades första decennium knappart gick ett år utan att en inflameradkonststrid blossade upp och utkämpades i den svenska offentligheten. Dessa strider hade en mängd olika utgångspunkter och bevekelsegrunder, men gemensamt för dem var att de alla mynnade ut i debatter om just de >>metafysiska<< frågeställningar man i konstvärlden vill tona ner, eller håller för självklara. Frågor altså om vad som är konst och inte konst, vad som är kvalitet och inte, om konstnärens moraliska ansvar och om konstens frihet. Faktum är att dessa postmoderna bildstrider tycks vara nödvändiga för att de frågorna överhuvudtaget skall bli möjliga att ställa.
(Jönsson, 20, 2012)

I detta citatet beskrivs hur viktiga konststriderna varit. Konststrider som inte hade ägt rum om konstnärerna inte hade publiserat eller ställt ut det förjudna. Än i dag kan jag tycka att dessa förbjudna utställningar behövs, för att synliggöra det vi annars blundar för.

Jönsson skriver även om det motstridiga mellan att båda försvara och vilja förinta bilden. Det är som en av nutidens bildkriser, att vi inte kan skilja på verklighet och bild.

Jag frågar mig: vilken bild är verkligheten så som vi ser den: är det verkligheten så som vi vill ha den, så som vi skapar den genom bilder, eller är verkligheten den egentliga verkligheten, så som vi väljer att förbise den där den ligger under ytan?


Den tredje texten som jag läste är Anarkismen: mot den Historiska Manin. Edenheim skriver först om hur fria vi är i dag i detta samhälle där det i princip ser lika dant ut över allt och där "allting är tillåtet men ingenting är möjligt". Det är få saker vi inte får göra, normerna utmanas och förändras, menar hon. Jag vill ifrågasätta hur väl normerna utmanas, om det inte snarare är så att vi tror och tänker att allt är så bra och att vi är så pass fria att vi inte ser samhällets strukturer och normer. Att normerna är så inristade, så som i sten, så att de ens är svåra att se för dem som inte står utanför normerna och att det därför är svårt för dem att se om det finns något att ändra på. Precis som det hon skriver om längre fram, att historien är ett faktum som inte är en sanning. Och precis som historien blivit en sanning för oss i dag är normerna inga strukturer för många utan snarare en sanning de lever efter.

Edenheim skriver historia som något problematiskt eftersom vi vill se det som det förflutna, som ett par kronologiskt urskiljbara händelser (inte ett flertal perspektiv där vi väljer vad vi benamrar utan snarare ett perspektiv som ses som sanningen). Hon urskiljer historia från sanningen. Historia är då snarare något utvalt "som en bör veta" vilket också betyder att vi har en kunskapslucka där allt som inte ses till vår fördel att veta uteblir.

Vi får presenterat för oss skillnaden mellan faktum och sanning, där faktum är en samling fakta så som den presenteras och sanning är det som egentligen hände. Uppenbarligen är det det vanligaste förekommande att ändra faktan till den vita västerländska politikaens fördel. >>Historikern strävar efter någonting som är nmer än att "enbart" kartläga fakta. Och det är här historikern och historieförfalskaren möts: de båda är ute efter den "sanningseffekt" som ger den "begripliga sanningen" eller den önskevärda sanningen.

Det jag tycker intressant här är att vi skapar en illution av en "ny" sanning och det obehagliga är att den nya sanningen är den somm syns och sprids som den riktiga sanningen. Det vi får lära oss på historialektionerna är det som en kommer att se som sanningen och den historian är bara en modifikation av verkligheten. Precis som Andreas på semenariet sa: Historian är grunden till framtiden. Då säger jag att Media är en av dem som skapar historian. Och därmed framtiden.

På dagens seminarie kom vi in en hel del på media när vi diskuterade litteraturen. Vem det är som har matkten att bestämma informationsflödet. Journalisten har en viss makt över vilka perspektiv läsaren ska få. Det som inte syns officiellt är det i princip omöjligt att se. Om en vill ha andra perspektiv är de som serveras framför näsan på en i daglig media så får en gräva som en tok. För att få fler perspektiv gäller det att en ligger i.

Att tysta något är ett slags förtryck, att inte ens låta det synas eler komma upp till ytan. Romer är en sådan sak, att de förtryckts men de endra vi får höra om är förtrycket mot judar och än i dag pågår förtrycket mot romerna. Det var Ezgi som lyfte de orden, något jag själv tänkt lite på. Framför allt då jag var på ett seminarie denna sommaren om "Romer - 500 år i sverige". Jag kan inte ens förstå hur det känns att nekas få hyra en bil bara för att jag är en rom.

Hur snabbt är media? Det är intressant att jämföra hur snabbt och med vilka vinklingar olika länder framskäller en och samma händelse. Svenska journalister verkar vara mer "svart och vita" än exempelvis lokala journalister i Egypten när det var demostrationer på Tharir torget i början av revolutionen i arabvärlden 2011.

Det är så många anteckningar från dagens diskussioner att jag får solla lite. Jag avslutar med en diskussion vi hade kring ett ämne jag själv lyfte när vi pratade i smågrupper: Hur bedömmer en konst i ett ofredande sammanheng och hur kan ofredandet i sig göra konsten? Denna fråga uppkon utifrån texten med mannen som sög på en spädbarns hand och att detta sågs som barnporr. Om en inte ser detta som barnporr, klandrar en sig själv för att inte ha upptäckt det då, frågade johanna. Peter kom då med tanker att det borde vara betraktaren som har dessa tankar om den ser det på det viset. Jag lyfte genusaspekten i frågan och jämförde med en reklanbild jag sett tidigare. Jag minns inte om det var reklan för rädda barnen eller bris, men bilden är tagen ute på en gångbana med naturnaära miljö, framför oss ser vi en man och ett litet barn som går and i hand. Denna bilden är inte barnpornografisk i sig, men bed titlen "rädda barnen" eller "Bris - barnens rätt i samhället" så kan denna bilden direkt kopplas till en man som ska utnyttja barnet ofredande eller sexuellt. Men, säger jag då, om det skulle ha varit en kvinna som går hand i hand med barnet, eller att det hade varit en kvinna som sugit på barnets hand i Melgaards utställning, då hade vi snarare sett det som en omhändomtagande eller moderlig bild. -Varför? Varför är det en man som har snuskiga tankar, kan det inte lika bra vara en kvinna som ha dessa tankar och tilldragningen?

Slutligen vill jag säga att det finns tusen sätt att se på exakt samma bilder. jag vill därmed tipsa om att se två korta klipp UR har gjort. Jag har länkat till dessa nedan i inlägget Sanningen Skapas i Redigeringen.