I det förra inlägget sammanstälde jag tankar utifrån den litteratur jag läst till dagens semenarie. I detta inlägg vill jag kort sammanställa det vi pratade om på semenariet i dag.
Identitetskapande och det virituella rummet
Första frågan ut var hur det virituella rummet påverkar ungdummars itentitetsskapande. Vilken konsikvens får det? Blir vi den vi är online när vi är i den fysiska verkligheten? Påverkas vår klädstil, självsäkerhet?
Vi pratade om att den virituella verkligheten kan vara en flykt från den fysiska verkligheten. En klasskanrat berättade att den nästan började bete sig som en TV serie-karaktär när den tittat mycket på serien. Med de orden sagda kommer jag att tänka på att det inte ätr någon diret skillnad från att dyka in i en bok. När jag läste boken Hundraåringen Som Klev Ut Genom Fönstret Och Försvann blev jag väldigt possitiv och kände mig lite som hundra åringen och så lättare på livet, plötsligt blev livet så långt! På samma sätt kan jag känns förakt mot män och en slags ilska men också mod och styrka när jag lyssnat på milleniumtriologin. Vi lever oss in i de världar vi flyr till. Oavsett om världen är ett spel, en textbok, ljudbok, TVserie, film, ett socialt forum ect. Flytt verkligheten har vi gjort länge, oavsett social status. Läst böcker, flytt till något nytt. Kanske är det vår behov att förnya och utmana oss?
I det virituella rummet samlas vi som i den fysiska världen har flera hundra mil mellan oss. I den samlade virituella världen delar vi allt. Vi delar musik, ideologi, ideal, mode, normer ect. En klasskanrat berättade om vänner i Turkiet som har opererat sina näsor för att efterlikna en vit västerländsk norm-näsa. Är detta okej? Hur långt ska den virituella världen gå? Så mycket att den påverkar vår fysiska värld?
Detta får mig att tänka på några rader från förra veckans litteratur: Var vi än i världen åker möts vi att liknande människor, liknande städer, liknande affärer, liknande mat. Vi sätter oss på ett flyg ock åker över halva jordklotet från en storstad till en annan och kan knappt närka någon skillnad. Är det detta vi är ute efter? En homogen värld? Var tar alla världens nyanser och speciella egenskaper vägen? Är vi på vär att utrota världens unika skillnader?
I dag lämnar vi värkligheten genom att fly till ett medie, en bo eller virituell värld, men kanske är det så att vi lämnar värkligheten genom ställningstagandet att Inte vara med i facebook och andra medier. I dag tas det mer eller mindre förgivet att en är med i både de virituella och fysiska världarna, vad händer då om en kliver bort från den virituella världen? Missar en då något i den fysiska världen?
Var går gränsen till människa?
Under seminariet diskuterade vi mycket hur det blir om/när vi kommer göra robbotar/hobbotar som är så lika människor att vi inte kan märka någon skillnad. En klasskamrat ställde frågan: Om du fick reda på att alla du mött i ditt liv egentligen inte är människor utan robbotar, hur skulle du reagera då? Skulle det utgöra någon skillnad, det har ju fortfarande varit som det varit och det är förmodligen bra.
Min första reaktion är obehag. Sedan kommer jag att tänka på TV serien Äkta Människor som gick i våras i SVT där hobbotar och människor blev kära och levde ihop. Hobbot är en mänsklig robot som kan minnas, känna, kan göra allt som människor kan i princip. Skillnaden är att den behöver laddas ibland och att det inte fälls vattenliknande tårar när den är ledsen. Vad är det då för skillnad mellan en människa och hobot? Egentlign? Mer än att det inte rinner blod i en hobbot.
På seminariet diskuterade vi om dessa hobbotar skulle ta över jobb vi människor i dag utför. Redan i dag ersätts många jobb med maskiner, var kommer denna utvecklingen leda och varför leder vi oss själva dit?
I dag är det en stor arbetsbrist i samhället. Det är många som inte får något jobb. Varför ska vi då skapa maskiner som ersätter en människas jobb? Även om en människa behöver lön som en robbot/hobbot inte behöver så lönar det väl sig ändå i längden att låta människor få jobba och få lön, betala skatt och bidra i samhället? Varför utrotar vi oss själva?
Döda vs förändra sociala relationer
När vi är ständigt uppkopplade så att vi inte kan vara helt närvarande med människan framför oss i den fysiska verkligheten, tappar vi den telationen då? Dödar vi relationen eller förändras den bara, och blir något annat oberoende av om det är bättre eller sämre? Vad gör det att vi inte ser och känner personen vi komunicerar med, utgör det en förändring i vad vi vågar säga eller hur nära vi släpper in personen?
I deg har vi svårt att slita mobiltelefonens ständiga uppkoppling ifrån oss. Vad händer om vi inte svarar? Vem förväntar sig att vi svarar? En klasskamrat fick en orolig mor på sig av att inte ha svarat på två timmar. hur har det blivit så?
En tanke från en annan klasskanrat är att det är hur snabbt/lång tid det tar för själva meddelandet plus hur lång tid det tar att upptäcka meddelandet och svara som utgör förväntningen. Förr sände vi brev. När brevet färdades med häst och vagn tog det minst en vecka för ett brev att färdas från en stad till en annan, vid längre avstånd tog det månader för brevet att komma fram. Sedan skulle mottagaren upptäcka meddelandet, läsa det sedan tog det en viss tid att kriva ett svar och slutligen att sända tillbaka. När kommunikationsmedlet gick fortare kunde mottagaren få meddelandet snabbare och sända ett svar snabbare. Nu med ett sms tar det en sekund att få ett meddelande direkt till fickan som du kan läsa direkt du mottagit det. det som tar tid då är att formulera och få ner ett svar, som i dag också går relativt fort. Det betyder att sändaren kan förvänta sig ett svar på 1 - 5 minuter om mottagaren svarar direkt. Detta förutsätter att du väljet att ha mobilen nära dig och att du väljer att svara så fort du upptäckt meddelandet. Om du då inte svarar direkt och sändaren inte får ett svar så snabbt som den förväntar sig som det uppstår blixtrar och dunder. himmel och pankaka - personen har inte svarat, vad ska jag ta mig till?! Jag tänker då att det kan vara skönt för sig själv och sin omgivning att dämpa denna förväntningen, det är inte hela världen om en inte svarar direkt.
Identitetskapande och det virituella rummet
Första frågan ut var hur det virituella rummet påverkar ungdummars itentitetsskapande. Vilken konsikvens får det? Blir vi den vi är online när vi är i den fysiska verkligheten? Påverkas vår klädstil, självsäkerhet?
Vi pratade om att den virituella verkligheten kan vara en flykt från den fysiska verkligheten. En klasskanrat berättade att den nästan började bete sig som en TV serie-karaktär när den tittat mycket på serien. Med de orden sagda kommer jag att tänka på att det inte ätr någon diret skillnad från att dyka in i en bok. När jag läste boken Hundraåringen Som Klev Ut Genom Fönstret Och Försvann blev jag väldigt possitiv och kände mig lite som hundra åringen och så lättare på livet, plötsligt blev livet så långt! På samma sätt kan jag känns förakt mot män och en slags ilska men också mod och styrka när jag lyssnat på milleniumtriologin. Vi lever oss in i de världar vi flyr till. Oavsett om världen är ett spel, en textbok, ljudbok, TVserie, film, ett socialt forum ect. Flytt verkligheten har vi gjort länge, oavsett social status. Läst böcker, flytt till något nytt. Kanske är det vår behov att förnya och utmana oss?
I det virituella rummet samlas vi som i den fysiska världen har flera hundra mil mellan oss. I den samlade virituella världen delar vi allt. Vi delar musik, ideologi, ideal, mode, normer ect. En klasskanrat berättade om vänner i Turkiet som har opererat sina näsor för att efterlikna en vit västerländsk norm-näsa. Är detta okej? Hur långt ska den virituella världen gå? Så mycket att den påverkar vår fysiska värld?
Detta får mig att tänka på några rader från förra veckans litteratur: Var vi än i världen åker möts vi att liknande människor, liknande städer, liknande affärer, liknande mat. Vi sätter oss på ett flyg ock åker över halva jordklotet från en storstad till en annan och kan knappt närka någon skillnad. Är det detta vi är ute efter? En homogen värld? Var tar alla världens nyanser och speciella egenskaper vägen? Är vi på vär att utrota världens unika skillnader?
I dag lämnar vi värkligheten genom att fly till ett medie, en bo eller virituell värld, men kanske är det så att vi lämnar värkligheten genom ställningstagandet att Inte vara med i facebook och andra medier. I dag tas det mer eller mindre förgivet att en är med i både de virituella och fysiska världarna, vad händer då om en kliver bort från den virituella världen? Missar en då något i den fysiska världen?
Under seminariet diskuterade vi mycket hur det blir om/när vi kommer göra robbotar/hobbotar som är så lika människor att vi inte kan märka någon skillnad. En klasskamrat ställde frågan: Om du fick reda på att alla du mött i ditt liv egentligen inte är människor utan robbotar, hur skulle du reagera då? Skulle det utgöra någon skillnad, det har ju fortfarande varit som det varit och det är förmodligen bra.
Min första reaktion är obehag. Sedan kommer jag att tänka på TV serien Äkta Människor som gick i våras i SVT där hobbotar och människor blev kära och levde ihop. Hobbot är en mänsklig robot som kan minnas, känna, kan göra allt som människor kan i princip. Skillnaden är att den behöver laddas ibland och att det inte fälls vattenliknande tårar när den är ledsen. Vad är det då för skillnad mellan en människa och hobot? Egentlign? Mer än att det inte rinner blod i en hobbot.
På seminariet diskuterade vi om dessa hobbotar skulle ta över jobb vi människor i dag utför. Redan i dag ersätts många jobb med maskiner, var kommer denna utvecklingen leda och varför leder vi oss själva dit?
I dag är det en stor arbetsbrist i samhället. Det är många som inte får något jobb. Varför ska vi då skapa maskiner som ersätter en människas jobb? Även om en människa behöver lön som en robbot/hobbot inte behöver så lönar det väl sig ändå i längden att låta människor få jobba och få lön, betala skatt och bidra i samhället? Varför utrotar vi oss själva?
Döda vs förändra sociala relationer
När vi är ständigt uppkopplade så att vi inte kan vara helt närvarande med människan framför oss i den fysiska verkligheten, tappar vi den telationen då? Dödar vi relationen eller förändras den bara, och blir något annat oberoende av om det är bättre eller sämre? Vad gör det att vi inte ser och känner personen vi komunicerar med, utgör det en förändring i vad vi vågar säga eller hur nära vi släpper in personen?
I deg har vi svårt att slita mobiltelefonens ständiga uppkoppling ifrån oss. Vad händer om vi inte svarar? Vem förväntar sig att vi svarar? En klasskamrat fick en orolig mor på sig av att inte ha svarat på två timmar. hur har det blivit så?
En tanke från en annan klasskanrat är att det är hur snabbt/lång tid det tar för själva meddelandet plus hur lång tid det tar att upptäcka meddelandet och svara som utgör förväntningen. Förr sände vi brev. När brevet färdades med häst och vagn tog det minst en vecka för ett brev att färdas från en stad till en annan, vid längre avstånd tog det månader för brevet att komma fram. Sedan skulle mottagaren upptäcka meddelandet, läsa det sedan tog det en viss tid att kriva ett svar och slutligen att sända tillbaka. När kommunikationsmedlet gick fortare kunde mottagaren få meddelandet snabbare och sända ett svar snabbare. Nu med ett sms tar det en sekund att få ett meddelande direkt till fickan som du kan läsa direkt du mottagit det. det som tar tid då är att formulera och få ner ett svar, som i dag också går relativt fort. Det betyder att sändaren kan förvänta sig ett svar på 1 - 5 minuter om mottagaren svarar direkt. Detta förutsätter att du väljet att ha mobilen nära dig och att du väljer att svara så fort du upptäckt meddelandet. Om du då inte svarar direkt och sändaren inte får ett svar så snabbt som den förväntar sig som det uppstår blixtrar och dunder. himmel och pankaka - personen har inte svarat, vad ska jag ta mig till?! Jag tänker då att det kan vara skönt för sig själv och sin omgivning att dämpa denna förväntningen, det är inte hela världen om en inte svarar direkt.
Kommer robbotar ersätta oss?
Kommer robbotar ersätta oss och kommer vi sluta träffa människor face to face?
Kommer vi ersätta mänskligheten med maskiner och kommer det sluta med att vi gymmar med wee-fitnes med en personlig tränare som pratar med dig genom TV'n och vi slänger iväg ett kort meddelande på din wall för att det tar kortare tid är att smsa någon och inte på att att ringa någon, då kanske du stör och dessutom tar det för lång tid. Du har till och med glömt bort hur en för ett riktigt samtal så det skulle bli obehagligt om du väl skulle få ett telefonsamtal från chefen. Maskiner är det som får oss att ta oss fram, det som gör saker åt oss, lagar vår mat och tvättar våra kläder. Vi vet inte riktigt hur en gör sådant längre så om en maskin går i sönder fär vi köpa en ny på mobilen med hemleverans och insallation. Vi har inte längre någon mänsklig kontakt och har börjar tappa förmågan av att känna empati. Vi har inte länge en förmåga att lyssna och läsa av andra människor.
Är detta en beskrivning av framtiden, filmen Wall-e eller vår värklighet i dag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar