Denna vecka som har gått har vi läst vissa delar av Sherry Turkles bok Alone Together - Why We Expect Her. Efterson jag har dyslexi och visste om att jag inte kommer hinna läsa allt så läste jag rubrikerna på lärarens utval av kappitel och valde de som lät mest intressanta. Jag valde ut kappitel 8 - 10. Jag har främst läst kappitel åtta. Här nedan kommer lite tankar uteifrån det jag läst.
Always on.
Detta kappittel handlar om att vara ständigt uppkopplad till den virituella världen. Att alltid vara tillgänglig. Always on. Det började på 90'talet med "de där" som var cyborgs. Nu är alla cyborgs.
"De där", cyborgs-personerna var ständigt uppkopplade. "They could be with you, but were always somew´here else as well." De sa att dem kände sig nakna utan den där mobilen, den där uppkopplingen. Nu är det snarare konstigt om vi inte är uppkopplade. Det är inte en "någon" som ständigt är uppkopplad, för nu är du snarare utesluten om du inte är uppkopplad. Då får du inte den information du behöver - för du förväntas vara där.
Smartphones kallas det i dag, det som då kallades cyborgs. Appar som underlättar det för oss. Det som ändrat hela vårt sätt att resa, shoppa, leva.
Vänta på ett mirakel
För så hoppades folk på att ett mirakel skulle ske, att det skulle komma en blixt från el klar himmel, eller som en sa, att et skulle komma med posten. Nu väntar inte folk på posten utan kollar istället sin e-mail konstant som om det skulle komma ell mirakel. Miraklet har breddats och finns på datesidor, spelsidor och andra sociala forum. Att bara bli medlemm på en datesida ska göra att ditt livs största kärlek plösligen ska komma där mitt framför ögonen på oss. På samma sätt ska vi trolla fram en miljon i fickan av att registrera oss på en spelsite på nätet.
Det är på nätet et sker, som om det inte skulle kunna ske i det fysiska rummet. Än tror vi på mirakel, som om et bara ska komma till oss.
"Verkligheten"
En sak som slår mig i skrivandets stund är att jag gärna vill skriva "på nätet eller i verkligheten". Som att det som sker på nätet, i det virituella rummet, inte är verkligheten. Vad är då verkligheten? Eller som att säga, "Nu har vi dateat på nätet, nu ska vi ses irl" Irl står för In Real Life, I Verkligheten. Så om du skrivit till någon i ett socialt forum, har det inte skett på riktigt då? Skrev du på lådsas? Jag frågar mig då, är det därför det är lättare att kränka någon på nätet - för att det inte är på riktigt, det är helt enkelt på lådsas. Men att läsa en kränkning som är skriven till en är verkligen verklighet. Det är värt att tänka på.
Med tanke på vad som är verkligheten kommer jag att tänka på det Turkle skriver: Whats true and whats "true here". Med det syftar hon till den fysiska verkligheten kontra den virituella verkligheten, framför allt gissar jag att get gäller i spel. Att det som är sant i det virituella rummet behöver inte vara sant i den fysiska verkligheten. "It can be a second life" som hon skriver. Ett andra liv och en annan verklighet som är lika mycket sann som den fysiska verkligheten, bara det att det är en annan sanning.
Identitet på fb
Något som Turkle skrev om är hur vi representerar oss på facebook. Att vi Tror att vi representerar Oss Själva medan vi representerar Den Vi Vill Vara. Vi Väljer vad vi vill skriva om oss själva. Vi håller skenet uppe och om vi skriver av oss om något negativt är det på ett sätt så att andra kan identifiera sig med vad en känner. Det är sällan någon skriver om ett faktiskt misslyckande men dock kan en antirasist hundra gånger fatt skriva om sin ilska över sverigedemokraternas yttrande eller eller en djurrättsaktivist skriver om sin ilska över pälsindustrin, över minkfarmar och affärer som säljer pälskragar på vinterjackorna. men denna ilska är en slags identitet, ett slags engagemang, vilket indirekt kan tolkas som ett slags lyckande. Ett lyckande med att skapa en identitet utåt.
Närvarande i den fysiska verkligheten
Thurkle skriver en berättelse om när hon och dottern var i Paris. här yttrar Turkle sin oro över att dottern inte skulle uppleva Paris när dem var där för att hon ständigt var uppkopplad med sin mobil. Jag kopplar detta till egna resor så som när jag var utbytesstudent och då vissa personer omkring bara umgicks med de som talade samma språk och chattade med vännerna där hemma, missar en inte sin omgivning då? Jag kommer att tänka på min omgivnings ständiga uppkoppling till mobilen. Jag känner att jag missar vad som händer i min irl omgivning om jag är uppkopplad, mailar, smsar, pratar i telefon ect. jag vill exempelvis inte att en vän jag träffar irl ska sitta och smsa eller prata i telefon när den är med mig. Jag känner mig mer distanserad och att personen i fråga inte är närvarande eller att den inte lyssnar, då kan jag lika bra fika själv.
Detta kan jag koppla till att Turkle skriver att "vi är uppkopplade men ensamma". Vi vill hellre vara själv än i sällskap i det fysiska rummet för att inte bli störda i kommunikationen i det virituella rummet. Vi skriver statusuppdateringar och når ut till fler personer på en och samma gångf är aldrig förr. men samtidigt har vi aldrig kännt oss så ensamma, skriver hon om. Jag känner igen mig och kommer på mig själv efter att tråna efter mer och mer bekräftelse. kommunikationerna blir ytligare och ytligare. Det är ingen som egentligen bryr sig. Det enda folk bryr sig om är att uppdatera din status och förmedla sin egna yta. Det är då jag slutade skriva statusuppdateringar. det handla ändå bara om yta. Att framställa sig själv. Varudeklarera sig själv.
Stäng av mobilen?
Många har svårt att stänga av mobilen och vara totalt fokuserad på den fysiska världen. Många känner bland annat ett ansvad över att svara i mobilen om någon ringer eller smsar. "Tänk så ringer någon" kan jag höra vänner svara om jag ger förslag på att de kan lämna mobilen. Vad händer om du Inte svarar? Vad är det som får oss att känna att vi behöver vara kontaktbara 24/7. Vad händer om du inte svarar på ett sms eller på fb inom det närmsta dygnet?
Jag stälde dessa frågorna under senenariet i dag. En klasskamrat svarade då att dens mamma blev orolig över att det skulle kunna ha hänt något när den inte hade svarat på två timmar. På två timmar1 Tänk då om en stänger av och kopplar bort det virituella rummet en hel helg! då tror nog folk att en har dött. Kanska är det då inte konstigt att en känner ett ansvar över att svara. men tror ni att en kan vända på trenden och få sin omgivning att känna att det är okej att inte svara?
Jag brukar inte svara på samtal eller sms direkt. Det kan gå en eller två dagar innan jag svarar, men min omgivning vet om detta och blir därför inte oroliga. På facebook kan det ta en till två veckor innan jag svarar, om jag svarar alls. Det finns ingen plikt som säger att jag måste svara där inne. Om det är viktigt har dem förhoppningsvis mitt telefonnummer.
Kolla mailen på föreläsningen?
Turkle skriver om hur människor kan ta fram mobilen och svara på mail på en tråkig föreläsning. det säger ganska mycket om vår icke-närvaro i den fysiska värkligheten. Jag tänker då på nervösa elever som kollar i sina redovisningspapper och läser igenom om och om igen undertiden dens klasskanrater redovisar. Vi visar då ingen respekt för den som står och redovisar inför klassen. Dessutom sätter en sig själv på förstaplats - att det en själv ska redovisa är viktigare än det dem andra pratar om. Det handlar på så vis inte om den virituella världen i sig utan hur en förhåller sig till den precis som något annat omkring - det handlar om att kunna respektera och visa hänsyn och inte sätta sig själv och den virituella världen i förstahand.
Always on.
Detta kappittel handlar om att vara ständigt uppkopplad till den virituella världen. Att alltid vara tillgänglig. Always on. Det började på 90'talet med "de där" som var cyborgs. Nu är alla cyborgs.
"De där", cyborgs-personerna var ständigt uppkopplade. "They could be with you, but were always somew´here else as well." De sa att dem kände sig nakna utan den där mobilen, den där uppkopplingen. Nu är det snarare konstigt om vi inte är uppkopplade. Det är inte en "någon" som ständigt är uppkopplad, för nu är du snarare utesluten om du inte är uppkopplad. Då får du inte den information du behöver - för du förväntas vara där.
Smartphones kallas det i dag, det som då kallades cyborgs. Appar som underlättar det för oss. Det som ändrat hela vårt sätt att resa, shoppa, leva.
Vänta på ett mirakel
För så hoppades folk på att ett mirakel skulle ske, att det skulle komma en blixt från el klar himmel, eller som en sa, att et skulle komma med posten. Nu väntar inte folk på posten utan kollar istället sin e-mail konstant som om det skulle komma ell mirakel. Miraklet har breddats och finns på datesidor, spelsidor och andra sociala forum. Att bara bli medlemm på en datesida ska göra att ditt livs största kärlek plösligen ska komma där mitt framför ögonen på oss. På samma sätt ska vi trolla fram en miljon i fickan av att registrera oss på en spelsite på nätet.
Det är på nätet et sker, som om det inte skulle kunna ske i det fysiska rummet. Än tror vi på mirakel, som om et bara ska komma till oss.
"Verkligheten"
En sak som slår mig i skrivandets stund är att jag gärna vill skriva "på nätet eller i verkligheten". Som att det som sker på nätet, i det virituella rummet, inte är verkligheten. Vad är då verkligheten? Eller som att säga, "Nu har vi dateat på nätet, nu ska vi ses irl" Irl står för In Real Life, I Verkligheten. Så om du skrivit till någon i ett socialt forum, har det inte skett på riktigt då? Skrev du på lådsas? Jag frågar mig då, är det därför det är lättare att kränka någon på nätet - för att det inte är på riktigt, det är helt enkelt på lådsas. Men att läsa en kränkning som är skriven till en är verkligen verklighet. Det är värt att tänka på.
Med tanke på vad som är verkligheten kommer jag att tänka på det Turkle skriver: Whats true and whats "true here". Med det syftar hon till den fysiska verkligheten kontra den virituella verkligheten, framför allt gissar jag att get gäller i spel. Att det som är sant i det virituella rummet behöver inte vara sant i den fysiska verkligheten. "It can be a second life" som hon skriver. Ett andra liv och en annan verklighet som är lika mycket sann som den fysiska verkligheten, bara det att det är en annan sanning.
Identitet på fb
Något som Turkle skrev om är hur vi representerar oss på facebook. Att vi Tror att vi representerar Oss Själva medan vi representerar Den Vi Vill Vara. Vi Väljer vad vi vill skriva om oss själva. Vi håller skenet uppe och om vi skriver av oss om något negativt är det på ett sätt så att andra kan identifiera sig med vad en känner. Det är sällan någon skriver om ett faktiskt misslyckande men dock kan en antirasist hundra gånger fatt skriva om sin ilska över sverigedemokraternas yttrande eller eller en djurrättsaktivist skriver om sin ilska över pälsindustrin, över minkfarmar och affärer som säljer pälskragar på vinterjackorna. men denna ilska är en slags identitet, ett slags engagemang, vilket indirekt kan tolkas som ett slags lyckande. Ett lyckande med att skapa en identitet utåt.
Närvarande i den fysiska verkligheten
Thurkle skriver en berättelse om när hon och dottern var i Paris. här yttrar Turkle sin oro över att dottern inte skulle uppleva Paris när dem var där för att hon ständigt var uppkopplad med sin mobil. Jag kopplar detta till egna resor så som när jag var utbytesstudent och då vissa personer omkring bara umgicks med de som talade samma språk och chattade med vännerna där hemma, missar en inte sin omgivning då? Jag kommer att tänka på min omgivnings ständiga uppkoppling till mobilen. Jag känner att jag missar vad som händer i min irl omgivning om jag är uppkopplad, mailar, smsar, pratar i telefon ect. jag vill exempelvis inte att en vän jag träffar irl ska sitta och smsa eller prata i telefon när den är med mig. Jag känner mig mer distanserad och att personen i fråga inte är närvarande eller att den inte lyssnar, då kan jag lika bra fika själv.
Detta kan jag koppla till att Turkle skriver att "vi är uppkopplade men ensamma". Vi vill hellre vara själv än i sällskap i det fysiska rummet för att inte bli störda i kommunikationen i det virituella rummet. Vi skriver statusuppdateringar och når ut till fler personer på en och samma gångf är aldrig förr. men samtidigt har vi aldrig kännt oss så ensamma, skriver hon om. Jag känner igen mig och kommer på mig själv efter att tråna efter mer och mer bekräftelse. kommunikationerna blir ytligare och ytligare. Det är ingen som egentligen bryr sig. Det enda folk bryr sig om är att uppdatera din status och förmedla sin egna yta. Det är då jag slutade skriva statusuppdateringar. det handla ändå bara om yta. Att framställa sig själv. Varudeklarera sig själv.
Stäng av mobilen?
Många har svårt att stänga av mobilen och vara totalt fokuserad på den fysiska världen. Många känner bland annat ett ansvad över att svara i mobilen om någon ringer eller smsar. "Tänk så ringer någon" kan jag höra vänner svara om jag ger förslag på att de kan lämna mobilen. Vad händer om du Inte svarar? Vad är det som får oss att känna att vi behöver vara kontaktbara 24/7. Vad händer om du inte svarar på ett sms eller på fb inom det närmsta dygnet?
Jag stälde dessa frågorna under senenariet i dag. En klasskamrat svarade då att dens mamma blev orolig över att det skulle kunna ha hänt något när den inte hade svarat på två timmar. På två timmar1 Tänk då om en stänger av och kopplar bort det virituella rummet en hel helg! då tror nog folk att en har dött. Kanska är det då inte konstigt att en känner ett ansvar över att svara. men tror ni att en kan vända på trenden och få sin omgivning att känna att det är okej att inte svara?
Jag brukar inte svara på samtal eller sms direkt. Det kan gå en eller två dagar innan jag svarar, men min omgivning vet om detta och blir därför inte oroliga. På facebook kan det ta en till två veckor innan jag svarar, om jag svarar alls. Det finns ingen plikt som säger att jag måste svara där inne. Om det är viktigt har dem förhoppningsvis mitt telefonnummer.
Kolla mailen på föreläsningen?
Turkle skriver om hur människor kan ta fram mobilen och svara på mail på en tråkig föreläsning. det säger ganska mycket om vår icke-närvaro i den fysiska värkligheten. Jag tänker då på nervösa elever som kollar i sina redovisningspapper och läser igenom om och om igen undertiden dens klasskanrater redovisar. Vi visar då ingen respekt för den som står och redovisar inför klassen. Dessutom sätter en sig själv på förstaplats - att det en själv ska redovisa är viktigare än det dem andra pratar om. Det handlar på så vis inte om den virituella världen i sig utan hur en förhåller sig till den precis som något annat omkring - det handlar om att kunna respektera och visa hänsyn och inte sätta sig själv och den virituella världen i förstahand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar