Medium och media

I dag pratade vi om vad ett medium är och vad som är skillnaden mellan ett medium och media. Kort sagt kan en säga att ett medium är själva verktyget, sändaren, det en förmedlar media med. Media är själva budskapet. I ett brev är texten, innehållet i orden, media medan bläcket och papptet är medium, det som behövs för att få fram budskapet.

Marshall Mc Luhan har skrivit boken «what is medium?». Hen menar att allt som "förlänger kroppen" är ett medium. Det som gör det lättare för oss. Så som att hjulet är en förlägning av foten för deen tar oss fram lättare. På så vis, med henoms tankesätt, kan jag mena att en rullstol är ett meedium.

«The medium is the message»
«Thee global is the village»
Är två andra citat av samma författare. Två citat som verkar återkomma i annan litteratur om media och medium eller medier.

The long tail

Jag kommer skriva tankar/frågor utifrån lister "the long tail".

Först skrev han om ekonomin. Det är solklart att det är billigare att publicera e-text än boktext i tidningar eller magasin. Det är lika solklart att det är billigare att lägga upp musik på nätet än att bränna den på en skiva. Detta i sin tur påverkar spridnngen - hur stor tillgång har publiceringen? Fler kan tillgå en text på nätet än i ett magasin. Detta påverkar efterfrågan (demand curve) och priset. (detta känns som en repetion av icroekonomi) Frågan som jag ställer mig är individens efterfråga. Om individen törstas mer efter musik när det finns så mycket musik tillgänglig, eller om en blir mätt på de, trött på det. Jag frågar mig om vi inte bliev lite mer lyriska när vår favoritlåt Äntligen spelades på radion så vi skruvade upp volymen eller sprang fram och tryckte på [rec] på badspelaren. Nu finns det tillgängligt hela tiden, vi kan lyssna när vi vill, så vi sitter kanske inte däe med albumets låttexter och känner in vad det egentligen är artisten sjunger. vi gungar mest med eller stänger av mentalt för att vi är så mätta på ljud.  Så: Vill vi ha mer eller slutar vi lyssna på djupet?

"Web 2". En "ny" teknologi att göra webb på. Något som är baserat på Wikipedia och ägt av google, om jag förstår det rätt. Och om jag förstår den "nya" teknologin så går den ut på att kartlägga en individs intressen och liv. Vad du söker för musik på youthube bestämmer vad dem sedan kommer rekomentera nästa gång du startar upp youthube. Eller som reklamen på facebook, den är exakt anpassad efter vad du skriver om på facebook. Sedan om de tolkar orden rätt kan ju disskuteras, som att gender woman bestämmer att reklamen ska handla om hårförlägning och shopping. (det vill säga att de missar en hel kundkretts genom att utesluta folk från början) Allt är sammanlänkat. Det är ingen slump att du kan dela dina bilder på galleriet på din samtphone direkt till din Blogger, och att youthube sinns som en app redan redan från början i mobilen. Google äger ju båda de sidorna. Frågan är om denna kartläggning gör att individer känner sig säkrare eller osäkrare på internet. Jag känner mig övervakad på ett obehagligt vis, men hur känner andra? Tycker folk att det är rentav bekvämt?

Falla för fällan

På tala om media kommer jag att tänka på konsumtion. Att vi påverkas av allt som finns omkring oss. Denna låten handlar om det. Att falla för mediefällan.

Identitet - att bli bedömd

På seminariet i dag pratade vi om hur det virituella rummet påverkar den du är. Andras påverkan och att utåt visa vem en är, framställa hur en vill vara, hur andra ska uppfatta en.
I det virituella och fysiska rummet är en dömd att bli bedömd.

Alone Together - Om det virituella rummet. Sem.

I det förra inlägget sammanstälde jag tankar utifrån den litteratur jag läst till dagens semenarie. I detta inlägg vill jag kort sammanställa det vi pratade om på semenariet i dag.


Identitetskapande och det virituella rummet

Första frågan ut var hur det virituella rummet påverkar ungdummars itentitetsskapande. Vilken konsikvens får det? Blir vi den vi är online när vi är i den fysiska verkligheten? Påverkas vår klädstil, självsäkerhet?

Vi pratade om att den virituella verkligheten kan vara en flykt från den fysiska verkligheten. En klasskanrat berättade att den nästan började bete sig som en TV serie-karaktär när den tittat mycket på serien. Med de orden sagda kommer jag att tänka på att det inte ätr någon diret skillnad från att dyka in i en bok. När jag läste boken Hundraåringen Som Klev Ut Genom Fönstret Och Försvann blev jag väldigt possitiv och kände mig lite som hundra åringen och så lättare på livet, plötsligt blev livet så långt! På samma sätt kan jag känns förakt mot män och en slags ilska men också mod och styrka när jag lyssnat på milleniumtriologin. Vi lever oss in i de världar vi flyr till. Oavsett om världen är ett spel, en textbok, ljudbok, TVserie, film, ett socialt forum ect. Flytt verkligheten har vi gjort länge, oavsett social status. Läst böcker, flytt till något nytt. Kanske är det vår behov att förnya och utmana oss?

I det virituella rummet samlas vi som i den fysiska världen har flera hundra mil mellan oss. I den samlade virituella världen delar vi allt. Vi delar musik, ideologi, ideal, mode, normer ect. En klasskanrat berättade om vänner i Turkiet som har opererat sina näsor för att efterlikna en vit västerländsk norm-näsa. Är detta okej? Hur långt ska den virituella världen gå? Så mycket att den påverkar vår fysiska värld?
Detta får mig att tänka på några rader från förra veckans litteratur: Var vi än i världen åker möts vi att liknande människor, liknande städer, liknande affärer, liknande mat. Vi sätter oss på ett flyg ock åker över halva jordklotet från en storstad till en annan och kan knappt närka någon skillnad. Är det detta vi är ute efter? En homogen värld? Var tar alla världens nyanser och speciella egenskaper vägen? Är vi på vär att utrota världens unika skillnader?

I dag lämnar vi värkligheten genom att fly till ett medie, en bo eller virituell värld, men kanske är det så att vi lämnar värkligheten genom ställningstagandet att Inte vara med i facebook och andra medier. I dag tas det mer eller mindre förgivet att en är med i både de virituella och fysiska världarna, vad händer då om en kliver bort från den virituella världen? Missar en då något i den fysiska världen?

Var går gränsen till människa?

Under seminariet diskuterade vi mycket hur det blir om/när vi kommer göra robbotar/hobbotar som är så lika människor att vi inte kan märka någon skillnad. En klasskamrat ställde frågan: Om du fick reda på att alla du mött i ditt liv egentligen inte är människor utan robbotar, hur skulle du reagera då? Skulle det utgöra någon skillnad, det har ju fortfarande varit som det varit och det är förmodligen bra.

Min första reaktion är obehag. Sedan kommer jag att tänka på TV serien Äkta Människor som gick i våras i SVT där hobbotar och människor blev kära och levde ihop. Hobbot är en mänsklig robot som kan minnas, känna, kan göra allt som människor kan i princip. Skillnaden är att den behöver laddas ibland och att det inte fälls vattenliknande tårar när den är ledsen. Vad är det då för skillnad mellan en människa och hobot? Egentlign? Mer än att det inte rinner blod i en hobbot.

På seminariet diskuterade vi om dessa hobbotar skulle ta över jobb vi människor i dag utför. Redan i dag ersätts många jobb med maskiner, var kommer denna utvecklingen leda och varför leder vi oss själva dit?

I dag är det en stor arbetsbrist i samhället. Det är många som inte får något jobb. Varför ska vi då skapa maskiner som ersätter en människas jobb? Även om en människa behöver lön som en robbot/hobbot inte behöver så lönar det väl sig ändå i längden att låta människor få jobba och få lön, betala skatt och bidra i samhället? Varför utrotar vi oss själva?


Döda vs förändra sociala relationer

När vi är ständigt uppkopplade så att vi inte kan vara helt närvarande med människan framför oss i den fysiska verkligheten, tappar vi den telationen då? Dödar vi relationen eller förändras den bara, och blir något annat oberoende av om det är bättre eller sämre? Vad gör det att vi inte ser och känner personen vi komunicerar med, utgör det en förändring i vad vi vågar säga eller hur nära vi släpper in personen?

I deg har vi svårt att slita mobiltelefonens ständiga uppkoppling ifrån oss. Vad händer om vi inte svarar? Vem förväntar sig att vi svarar? En klasskamrat fick en orolig mor på sig av att inte ha svarat på två timmar. hur har det blivit så?

En tanke från en annan klasskanrat är att det är hur snabbt/lång tid det tar för själva meddelandet plus hur lång tid det tar att upptäcka meddelandet och svara som utgör förväntningen. Förr sände vi brev. När brevet färdades med häst och vagn tog det minst en vecka för ett brev att färdas från en stad till en annan, vid längre avstånd tog det månader för brevet att komma fram. Sedan skulle mottagaren upptäcka meddelandet, läsa det sedan tog det en viss tid att kriva ett svar och slutligen att sända tillbaka. När kommunikationsmedlet gick fortare kunde mottagaren få meddelandet snabbare och sända ett svar snabbare. Nu med ett sms tar det en sekund att få ett meddelande direkt till fickan som du kan läsa direkt du mottagit det. det som tar tid då är att formulera och få ner ett svar, som i dag också går relativt fort. Det betyder att sändaren kan förvänta sig ett svar på 1 - 5 minuter om mottagaren svarar direkt. Detta förutsätter att du väljet att ha mobilen nära dig och att du väljer att svara så fort du upptäckt meddelandet. Om du då inte svarar direkt och sändaren inte får ett svar så snabbt som den förväntar sig som det uppstår blixtrar och dunder. himmel och pankaka - personen har inte svarat, vad ska jag ta mig till?! Jag tänker då att det kan vara skönt för sig själv och sin omgivning att dämpa denna förväntningen, det är inte hela världen om en inte svarar direkt.

Kommer robbotar ersätta oss?

Kommer robbotar ersätta oss och kommer vi sluta träffa människor face to face?

Kommer vi ersätta mänskligheten med maskiner och kommer det sluta med att vi gymmar med wee-fitnes med en personlig tränare som pratar med dig genom TV'n och vi slänger iväg ett kort meddelande på din wall för att det tar kortare tid är att smsa någon och inte på att att ringa någon, då kanske du stör och dessutom tar det för lång tid. Du har till och med glömt bort hur en för ett riktigt samtal så det skulle bli obehagligt om du väl skulle få ett telefonsamtal från chefen. Maskiner är det som får oss att ta oss fram, det som gör saker åt oss, lagar vår mat och tvättar våra kläder. Vi vet inte riktigt hur en gör sådant längre så om en maskin går i sönder fär vi köpa en ny på mobilen med hemleverans och insallation. Vi har inte längre någon mänsklig kontakt och har börjar tappa förmågan av att känna empati. Vi har inte länge en förmåga att lyssna och läsa av andra människor.

Är detta en beskrivning av framtiden, filmen Wall-e eller vår värklighet i dag?

Alone Together - Om det virituella rummet. litt.

Denna vecka som har gått har vi läst vissa delar av Sherry Turkles bok Alone Together - Why We Expect Her. Efterson jag har dyslexi och visste om att jag inte kommer hinna läsa allt så läste jag rubrikerna på lärarens utval av kappitel och valde de som lät mest intressanta. Jag valde ut kappitel 8 - 10. Jag har främst läst kappitel åtta. Här nedan kommer lite tankar uteifrån det jag läst.

Always on.
Detta kappittel handlar om att vara ständigt uppkopplad till den virituella världen. Att alltid vara tillgänglig. Always on. Det började på 90'talet med "de där" som var cyborgs. Nu är alla cyborgs.
"De där", cyborgs-personerna var ständigt uppkopplade. "They could be with you, but were always somew´here else as well." De sa att dem kände sig nakna utan den där mobilen, den där uppkopplingen. Nu är det snarare konstigt om vi inte är uppkopplade. Det är inte en "någon" som ständigt är uppkopplad, för nu är du snarare utesluten om du inte är uppkopplad. Då får du inte den information du behöver - för du förväntas vara där.

Smartphones kallas det i dag, det som då kallades cyborgs. Appar som underlättar det för oss. Det som ändrat hela vårt sätt att resa, shoppa, leva.


Vänta på ett mirakel
För så hoppades folk på att ett mirakel skulle ske, att det skulle komma en blixt från el klar himmel, eller som en sa, att et skulle komma med posten. Nu väntar inte folk på posten utan kollar istället sin e-mail konstant som om det skulle komma ell mirakel. Miraklet har breddats och finns på datesidor, spelsidor och andra sociala forum. Att bara bli medlemm på en datesida ska göra att ditt livs största kärlek plösligen ska komma där mitt framför ögonen på oss. På samma sätt ska vi trolla fram en miljon i fickan av att registrera oss på en spelsite på nätet.

Det är på nätet et sker, som om det inte skulle kunna ske i det fysiska rummet. Än tror vi på mirakel, som om et bara ska komma till oss.

"Verkligheten"
En sak som slår mig i skrivandets stund är att jag gärna vill skriva "på nätet eller i verkligheten". Som att det som sker på nätet, i det virituella rummet, inte är verkligheten. Vad är då verkligheten? Eller som att säga, "Nu har vi dateat på nätet, nu ska vi ses irl" Irl står för In Real Life, I Verkligheten. Så om du skrivit till någon i ett socialt forum, har det inte skett på riktigt då? Skrev du på lådsas? Jag frågar mig då, är det därför det är lättare att kränka någon på nätet - för att det inte är på riktigt, det är helt enkelt på lådsas. Men att läsa en kränkning som är skriven till en är verkligen verklighet. Det är värt att tänka på.

Med tanke på vad som är verkligheten kommer jag att tänka på det Turkle skriver: Whats true and whats "true here". Med det syftar hon till den fysiska verkligheten kontra den virituella verkligheten, framför allt gissar jag att get gäller i spel. Att det som är sant i det virituella rummet behöver inte vara sant i den fysiska verkligheten. "It can be a second life" som hon skriver. Ett andra liv och en annan verklighet som är lika mycket sann som den fysiska verkligheten, bara det att det är en annan sanning.

Identitet på fb
Något som Turkle skrev om är hur vi representerar oss på facebook. Att vi Tror att vi representerar Oss Själva medan vi representerar Den Vi Vill Vara. Vi Väljer vad vi vill skriva om oss själva. Vi håller skenet uppe och om vi skriver av oss om något negativt är det på ett sätt så att andra kan identifiera sig med vad en känner. Det är sällan någon skriver om ett faktiskt misslyckande men dock kan en antirasist hundra gånger fatt skriva om sin ilska över sverigedemokraternas yttrande eller eller en djurrättsaktivist skriver om sin ilska över pälsindustrin, över minkfarmar och affärer som säljer pälskragar på vinterjackorna. men denna ilska är en slags identitet, ett slags engagemang, vilket indirekt kan tolkas som ett slags lyckande. Ett lyckande med att skapa en identitet utåt.

Närvarande i den fysiska verkligheten
Thurkle skriver en berättelse om när hon och dottern var i Paris. här yttrar Turkle sin oro över att dottern inte skulle uppleva Paris när dem var där för att hon ständigt var uppkopplad med sin mobil. Jag kopplar detta till egna resor så som när jag var utbytesstudent och då vissa personer omkring bara umgicks med de som talade samma språk och chattade med vännerna där hemma, missar en inte sin omgivning då? Jag kommer att tänka på min omgivnings ständiga uppkoppling till mobilen. Jag känner att jag missar vad som händer i min irl omgivning om jag är uppkopplad, mailar, smsar, pratar i telefon ect. jag vill exempelvis inte att en vän jag träffar irl ska sitta och smsa eller prata i telefon när den är med mig. Jag känner mig mer distanserad och att personen i fråga inte är närvarande eller att den inte lyssnar, då kan jag lika bra fika själv.

Detta kan jag koppla till att Turkle skriver att "vi är uppkopplade men ensamma". Vi vill hellre vara själv än i sällskap i det fysiska rummet för att inte bli störda i kommunikationen i det virituella rummet. Vi skriver statusuppdateringar och når ut till fler personer på en och samma gångf är aldrig förr. men samtidigt har vi aldrig kännt oss så ensamma, skriver hon om. Jag känner igen mig och kommer på mig själv efter att tråna efter mer och mer bekräftelse. kommunikationerna blir ytligare och ytligare. Det är ingen som egentligen bryr sig. Det enda folk bryr sig om är att uppdatera din status och förmedla sin egna yta. Det är då jag slutade skriva statusuppdateringar. det handla ändå bara om yta. Att framställa sig själv. Varudeklarera sig själv.


Stäng av mobilen?
Många har svårt att stänga av mobilen och vara totalt fokuserad på den fysiska världen. Många känner bland annat ett ansvad över att svara i mobilen om någon ringer eller smsar. "Tänk så ringer någon" kan jag höra vänner svara om jag ger förslag på att de kan lämna mobilen. Vad händer om du Inte svarar? Vad är det som får oss att känna att vi behöver vara kontaktbara 24/7. Vad händer om du inte svarar på ett sms eller på fb inom det närmsta dygnet?

Jag stälde dessa frågorna under senenariet i dag. En klasskamrat svarade då att dens mamma blev orolig över att det skulle kunna ha hänt något när den inte hade svarat på två timmar. På två timmar1 Tänk då om en stänger av och kopplar bort det virituella rummet en hel helg! då tror nog folk att en har dött. Kanska är det då inte konstigt att en känner ett ansvar över att svara. men tror ni att en kan vända på trenden och få sin omgivning att känna att det är okej att inte svara?

Jag brukar inte svara på samtal eller sms direkt. Det kan gå en eller två dagar innan jag svarar, men min omgivning vet om detta och blir därför inte oroliga. På facebook kan det ta en till två veckor innan jag svarar, om jag svarar alls. Det finns ingen plikt som säger att jag måste svara där inne. Om det är viktigt har dem förhoppningsvis mitt telefonnummer.


Kolla mailen på föreläsningen?
Turkle skriver om hur människor kan ta fram mobilen och svara på mail på en tråkig föreläsning. det säger ganska mycket om vår icke-närvaro i den fysiska värkligheten. Jag tänker då på nervösa elever som kollar i sina redovisningspapper och läser igenom om och om igen undertiden dens klasskanrater redovisar. Vi visar då ingen respekt för den som står och redovisar inför klassen. Dessutom sätter en sig själv på förstaplats - att det en själv ska redovisa är viktigare än det dem andra pratar om. Det handlar på så vis inte om den virituella världen i sig utan hur en förhåller sig till den precis som något annat omkring - det handlar om att kunna respektera och visa hänsyn och inte sätta sig själv och den virituella världen i förstahand.

Tåget: från avkoppling till mediaströmmar

Jag är en av de som dagligen pendlar med tåg. Det har inte alltid varit så för jag är vanligtvis den som pendlar med cyklen. Tåg har då varit ett avkopplande färdmedel för längre resor.
För inte så länge sedan infördes nya pågatåg i skåne och tv-skärmar infördes i vart tågsätt. På dessa TV-skärmar visas nyheter och reklam. Det vill säga små videoklipp, rörliga bilder, texter ect. Så som om det inte vore nog med bilder och media i vardagen så serveras nu ännu mer. Ögonen drass till det blinkande ljuset i ögonvrån så lätt är det inte att undgå. Det som tidigare var en avslappnad skön resa är nu ännu en plats för konsumtion av media. Det är intressant att media är en så inpå oss konstant.
Finns det någonstans som är totalt fritt från mediabruset?
Vi överöses av nyhetef varje dag. Här är en nästan ikonisk nyhetsbild.

Vem bestämmer historien och vad är det som gör en ofredande situation till konst?

Litteraturen vi läst till detta semenarium är:

Andén-Papadopous, Koni och Pantti, Meni, Amateur Images and Global News (2011)

Asplund, Johan, Hur sjuk var Hill? ur Munnens Socialitet (okänt årtal)

Edenheim, sara, Anarkismen: Mot den Historiska Manin (2011)

Jönsson, Dan, Att Organisera Friheten ur Estetisk Rensning (2012)


Hur sjuk var Hill? handlar om konstnären Carl Fredrik Hill som framställs som sjuk, men att ""Sanningen" om Hill (och hans fader) är idag undflyende. Vad man har anledning att misstänka är att den förhärskande bilden är en konstruktion som kunde ha varit väsentligt annorlunda." Hur Hill var är det i själva fallet ingen som vet, det skribenter som skrivit om Hill dock tror sig veta är just att han var sjuk.

En vis Ernst Fischer kom en dag in på Malmö Museum och kom in i ett rum där det låg högar med papper på bord. Där ställde han sig och bläddrade bland bilder och "insöp det ena skönhetsintryck efter det andra". Han som inte hade en aning om vem Hill var hade aldrig kunnat tro att han var sjuk och såg inget sjukt i bilderna.

Vi kan fråga oss efter att ha läst denna brättelse: var det Hill som var sjuk eller var det folk som ansåg att Hill var sjuk som gjorde honnom sjuk? Vem är det som gör historien och vilken historia är riktig. Vad kom förs: hönan eller ägget?


Att Organisera Friheten beskriver en konstutställning där en video utgör en del av konstutställningen. I denna video finns ett kort klipp där betraktaren kan se en man suga på ett barns hand och där barnets ansikte framträder så tydligt att det är identifierbart. Bjarne Melgaard, som gjort utställningen, hade tidigare ställt ut bilder på unga nakna pojkar. Vad är okej att visa offentligt, frågar sig Jönsson. Barnpornogafilagen ändrades så att det även var förbjudet att ens innehabarnpornografi. Plötsligen blev det strängare kring vad som sändes i TV, frågan var vad som var okej att visa och vad som inte var det. Statlig filmcensurlagen förhandsgranskade all film, men hur långt får en gå med oro och spärrar, vad som osynliggörs  och inte. Hur avgör en då vad som får lov att visas och kan det inte ha sin poäng att visa oroväckande konst eller film? Vad är det annars som ska väcka debatter och tankar i allmänhetens skyddade sfär? Än i dag finns det en censur kring vad som får visas elelr ej. Hur vet vi vad som osynligörs och hur gör vi det synligt?

Jönsson tar upp skillnaden till litteraturen. Stieg Larssons bok "Män som Hatar Kvinnor" gestaltar en detaljerad våldtäckt. Var går gränsen mellan våldtäckt i litteraturen och våldtäckt i film och bild? Enligt Jönsson kan ett konstnärligt våldsövergrepp mycket möjlig ha varit ett övergrepp i verkligheten eftersom det exempelvis i en film måste ha varit en handling som en filmat, medan i litteraturen menar han att handlingen inte behöver ha ägt rum utan är "bara" text.

Här kommer frågan - är det handlingen eller konsten som är övergreppet? Med andra ord: är det våldshadlingen eller övergreppet i själva filmen som är ett övergrepp eller är det filmatiseringen av handlingen som är övergreppet? Jönsson menar på att filmen i sig hade kunnat vara ett övergrepp eftersom barnet i Melgaards utställning är identifierbart och kan då få men i efterhand av att ha varit med i en sådan film.

Jag frågar mig; Hur bedömmer en konst i ett ofredande sammanheng och hur kan ofredandet i sig göra konsten? I vissa fall är övergreppet i konsten så påtaglig att det blir ett övergrepp svarare än ett konstverk. Men i vissa andra sammhanhang är det övergreppet som gör det till konst, att synliggöra något annars icke synbart. Att sticka något i ögonen på betraktaren. Att det obehagliga är det vesäntliga i konstverket; det som skapar debatt och som får saker och ting att ske - så som att Melgaards förgående utställning med de nakna pojkarna kan ha varit bidragande till att barnpornografilagen skärptes. jag tror att en genom gestaltandet av det obehagliga kan nå längre än vad vi gjort annars i vissa fall.

Faktum är att det under detta århundrades första decennium knappart gick ett år utan att en inflameradkonststrid blossade upp och utkämpades i den svenska offentligheten. Dessa strider hade en mängd olika utgångspunkter och bevekelsegrunder, men gemensamt för dem var att de alla mynnade ut i debatter om just de >>metafysiska<< frågeställningar man i konstvärlden vill tona ner, eller håller för självklara. Frågor altså om vad som är konst och inte konst, vad som är kvalitet och inte, om konstnärens moraliska ansvar och om konstens frihet. Faktum är att dessa postmoderna bildstrider tycks vara nödvändiga för att de frågorna överhuvudtaget skall bli möjliga att ställa.
(Jönsson, 20, 2012)

I detta citatet beskrivs hur viktiga konststriderna varit. Konststrider som inte hade ägt rum om konstnärerna inte hade publiserat eller ställt ut det förjudna. Än i dag kan jag tycka att dessa förbjudna utställningar behövs, för att synliggöra det vi annars blundar för.

Jönsson skriver även om det motstridiga mellan att båda försvara och vilja förinta bilden. Det är som en av nutidens bildkriser, att vi inte kan skilja på verklighet och bild.

Jag frågar mig: vilken bild är verkligheten så som vi ser den: är det verkligheten så som vi vill ha den, så som vi skapar den genom bilder, eller är verkligheten den egentliga verkligheten, så som vi väljer att förbise den där den ligger under ytan?


Den tredje texten som jag läste är Anarkismen: mot den Historiska Manin. Edenheim skriver först om hur fria vi är i dag i detta samhälle där det i princip ser lika dant ut över allt och där "allting är tillåtet men ingenting är möjligt". Det är få saker vi inte får göra, normerna utmanas och förändras, menar hon. Jag vill ifrågasätta hur väl normerna utmanas, om det inte snarare är så att vi tror och tänker att allt är så bra och att vi är så pass fria att vi inte ser samhällets strukturer och normer. Att normerna är så inristade, så som i sten, så att de ens är svåra att se för dem som inte står utanför normerna och att det därför är svårt för dem att se om det finns något att ändra på. Precis som det hon skriver om längre fram, att historien är ett faktum som inte är en sanning. Och precis som historien blivit en sanning för oss i dag är normerna inga strukturer för många utan snarare en sanning de lever efter.

Edenheim skriver historia som något problematiskt eftersom vi vill se det som det förflutna, som ett par kronologiskt urskiljbara händelser (inte ett flertal perspektiv där vi väljer vad vi benamrar utan snarare ett perspektiv som ses som sanningen). Hon urskiljer historia från sanningen. Historia är då snarare något utvalt "som en bör veta" vilket också betyder att vi har en kunskapslucka där allt som inte ses till vår fördel att veta uteblir.

Vi får presenterat för oss skillnaden mellan faktum och sanning, där faktum är en samling fakta så som den presenteras och sanning är det som egentligen hände. Uppenbarligen är det det vanligaste förekommande att ändra faktan till den vita västerländska politikaens fördel. >>Historikern strävar efter någonting som är nmer än att "enbart" kartläga fakta. Och det är här historikern och historieförfalskaren möts: de båda är ute efter den "sanningseffekt" som ger den "begripliga sanningen" eller den önskevärda sanningen.

Det jag tycker intressant här är att vi skapar en illution av en "ny" sanning och det obehagliga är att den nya sanningen är den somm syns och sprids som den riktiga sanningen. Det vi får lära oss på historialektionerna är det som en kommer att se som sanningen och den historian är bara en modifikation av verkligheten. Precis som Andreas på semenariet sa: Historian är grunden till framtiden. Då säger jag att Media är en av dem som skapar historian. Och därmed framtiden.

På dagens seminarie kom vi in en hel del på media när vi diskuterade litteraturen. Vem det är som har matkten att bestämma informationsflödet. Journalisten har en viss makt över vilka perspektiv läsaren ska få. Det som inte syns officiellt är det i princip omöjligt att se. Om en vill ha andra perspektiv är de som serveras framför näsan på en i daglig media så får en gräva som en tok. För att få fler perspektiv gäller det att en ligger i.

Att tysta något är ett slags förtryck, att inte ens låta det synas eler komma upp till ytan. Romer är en sådan sak, att de förtryckts men de endra vi får höra om är förtrycket mot judar och än i dag pågår förtrycket mot romerna. Det var Ezgi som lyfte de orden, något jag själv tänkt lite på. Framför allt då jag var på ett seminarie denna sommaren om "Romer - 500 år i sverige". Jag kan inte ens förstå hur det känns att nekas få hyra en bil bara för att jag är en rom.

Hur snabbt är media? Det är intressant att jämföra hur snabbt och med vilka vinklingar olika länder framskäller en och samma händelse. Svenska journalister verkar vara mer "svart och vita" än exempelvis lokala journalister i Egypten när det var demostrationer på Tharir torget i början av revolutionen i arabvärlden 2011.

Det är så många anteckningar från dagens diskussioner att jag får solla lite. Jag avslutar med en diskussion vi hade kring ett ämne jag själv lyfte när vi pratade i smågrupper: Hur bedömmer en konst i ett ofredande sammanheng och hur kan ofredandet i sig göra konsten? Denna fråga uppkon utifrån texten med mannen som sög på en spädbarns hand och att detta sågs som barnporr. Om en inte ser detta som barnporr, klandrar en sig själv för att inte ha upptäckt det då, frågade johanna. Peter kom då med tanker att det borde vara betraktaren som har dessa tankar om den ser det på det viset. Jag lyfte genusaspekten i frågan och jämförde med en reklanbild jag sett tidigare. Jag minns inte om det var reklan för rädda barnen eller bris, men bilden är tagen ute på en gångbana med naturnaära miljö, framför oss ser vi en man och ett litet barn som går and i hand. Denna bilden är inte barnpornografisk i sig, men bed titlen "rädda barnen" eller "Bris - barnens rätt i samhället" så kan denna bilden direkt kopplas till en man som ska utnyttja barnet ofredande eller sexuellt. Men, säger jag då, om det skulle ha varit en kvinna som går hand i hand med barnet, eller att det hade varit en kvinna som sugit på barnets hand i Melgaards utställning, då hade vi snarare sett det som en omhändomtagande eller moderlig bild. -Varför? Varför är det en man som har snuskiga tankar, kan det inte lika bra vara en kvinna som ha dessa tankar och tilldragningen?

Slutligen vill jag säga att det finns tusen sätt att se på exakt samma bilder. jag vill därmed tipsa om att se två korta klipp UR har gjort. Jag har länkat till dessa nedan i inlägget Sanningen Skapas i Redigeringen.

Vad är en processdagbok?

Denna bloggen är en processdagbok. Under torsdagens workshop i wodpress diskuterades det vad en processdagbok är och varför vi ska utföra den i en blogg. Under diskussionen kom vi fram till några olika punkter.

En processdagbok är till för att:

- Lärare ska se studentesns process och därmed kunna ge en formativ bedömning.

- Studenten ska se sin process och kuna se hur en förändras över tid. För att en ska kuna blicka tillbaka när en gör kommande arbeten som exempelvis examensarbetet.

- Kunna se lärprocesser, kreativa processer. Att kunna se att det hänt något.
I en processdagbok ska en inte bara framföra färdiga tankar utan snarare precentera eller slänga ut sig idéer. Att ohämmat visa misstagen, missförstånden, det som inte brukar komma med i en slutprodukt. Bara biten vad misstagen kan leda till är viktig att ta tillvara på.

Skillnaden till ett portfolium är att ett portfolium är utvalda tankar. Där visar en vem en vill vara o inte vem en är så som i en processdagbok där en tar med precis allt. Men frågan är: vill en ta med allt i en blogg?


Varför en blogg?

Vi som ska bli lärare bör befinna oss i den sfär och de forum som ungas liv befinner sig i. Här är ett av många forum där människor formar sig själv, framför allt många unga.Hur är det att befinna sig här och vad gör det med det en publicerar. Förändrar det bredden av vad en vill skriva? Det är en fråga om hur en framställs och hur en framställer sig.

Att skriva en processdagbok offentligt kräder inte bara mod, modet att blotta tankarna, utan även list, förmågan att göra det på rätt sätt.


var går gränsen? det är den rätta frågan.

världen i bilder.

The power of pictures

Sanningen skapas i redigeringen

Ur har lagt ut en halvtimme lång film som heter Medialized: Your pace or mine som en del ur en serie på flera klipp. Ur detta filmmaterialet har producenten klippt ihop två kortare klipp på ca 10 minuter vardera som hade kunnat vara kortare repotage; ett palestinavänligt och ett israelvänligt klipp. De skriver om källkritik och om hur sanningen skapas i redigeringen.

Materialet är ett tankeväckande skolmaterial med tillhörande disskussionsfrågor som "Går det att skapa ovinklade nyhetsprogam?"

Ur har även annat passande material till denna kursen, som exempelvis hur en analyserar bildmaterialet i en film. Värt att kolla igenom.

Kursplan.

Kursbeskrivning

Kursen syftar till att studenterna ska fördjupa kunskaper om skilda bildkategoriers bidrag till människans syn på omvärlden. Vidare syftar kursen till att studenterna ska utveckla kunska-per om bilders betydelse genom tiderna för identifikation och kulturell tillhörighet. Kursen syftar även till att studenterna ska bli förtrogna med bildanalys för att skaffa sig kunskaper om bildretorik och marknadsestetik. Kursen syftar dessutom till att studenterna ska skaffa sig kunskaper om hur tematiska och tvärvetenskapliga studier kan bedrivas med hjälp av informa-tions- och kommunikationsteknologi i ungdomsskolan.


Detta är malmö högskolas förklaring på vad denna kursen ska innehålla och vad vi studenter ska lära oss. Vi lär få se vad jag lär mig under kursens gång. Men jag ska altså, om jag förstår det rätt:

• Fördjupa kunskaper om hur människans syn på omvärlden påverkas av olika bilder omkring oss.

Vi ska altså förstå genom kursens gång hur olika mediala bilder påverkar oss människor.

• Fördjupa kunskaper om bildens betydelse genom tiderna gällande kultur och identitet.

Vi ska med andra ord få ett historiskt perspektiv på vad bilder betyder för vårt identitetsskapande och vår gemenskapskänsla som kulturtillhörighet.

• Lära oss begreppen bildretorik och marknadsestetik och förstå vad dem handlar om genom bildanalyser.

Jag förstår detta som att vi ska analysera bilder utifrån de två bbegräppen nämnda ovan.

• Lära oss hur en kan göra tematiska och tvärvetenskapliga studier med hjälp av informationsteknologi och kommunikationsteknologi i skolan.

Vi ska med andra ord lära oss vad informationsteknologi och kommunikationsteknologi är för något, sedan ska vi förstå hur vi med dessa medel kan bedriva tematiska studier samt tvärvetenskapliga studier.

Kanske kan jag göra min tolkning lättare nu när jag sönderdelat kursplanen.
Spännande! Intressant. Låt oss börja!